onsdag 1 maj 2024

Maj. Den ofattbara tiden.


Det är inte riktigt så att april har förberett oss för den sköna maj.
Frusna nätter, narig vind, mörka dagar, tröstlös väntan på vårtecken.
Eller så är det just tvärtom: att detta gjort oss extra känsliga för det som kommer, gör oss extra mottagliga för vårens alltid så korta fyrverkeri av blomning och drömmar.

Nu kommer den ju.
Den ofattbara tiden, då allt förskjuts, växlar, blixtrar förbi.
Den ena dagen följer den andra, skiftande, växlande, i ett flimrande skeende som mest av allt synliggör dagarnas och livens korthet.

Och plötsligt är det åter en annan tid, det som var nyss är borta - och vi har inte ens hunnit förbereda oss på det som är, det finns där bara ett kort ögonblick, innan det också är något annat.

Och likväl. mitt i denna förvirring, denna jakt genom scenväxlingarnas landskap - själva glädjen över att få vara där, vara med, att få finnas till. 
I våren.



 ___________________________________

Tidigare månader

måndag 22 april 2024

70-årsdagar

70-åringar, som ofta lite oskarpa

70-årsdagar, ja.
Jag minns en smula av min farfars, den mörka hösten 1957, någonstans i en festlokal helt nära hans hem på Djurgårdsgatan, jag tror invid Sjöfartsmuseet.

Jag var tre år men fick vara med, en liten finklädd herre på kalas, fick som jag minns det röra mig rätt fritt men satt nog ändå mest stilla hos mamma bland alla dessa gamla, delvis uråldriga människor som skålade och sorlade.
Välbekanta ansikten hos fastrar och gammelmostrar blandades med vilt främmande, skuggor från farfars långa liv i offentligheten, Handelstidningen, Kämpande demokrati, och förstås den för barn så mystifierande Odd Fellow.
Mormor var där, men inte morfar, han höll sig undan sådana tillställningar.

Och som alltid minns man allt från då i svartvitt

 *

Mina föräldrar brukade ha mottagning i hemmet på jämna födelsedagar, särskilt minns jag pappas 50-årsdag i snöstorm när de besökandes bilar fick skjutas på för att komma uppför Högsätesvägens backe och kunna rulla på den hjälpligt plogade Gubbängsvägen, men jag minns faktiskt inte om de hade något på själva 70-årsdagarna,.
De hade ju gemensam fest i en lokal i Tallkrogen, årsbarn som de var, men jag tror att det var nånstans runt mammas födelsedag i mars, jag höll tal med citat ur Maos lilla röda – vilket föll betydligt bättre ut än man skulle kunna tro, det byggde på det där med 60-tal som övergår i 70-tal och det var lätt att hitta citat som man kunde vända ut och in på; Johan och jag flydde sedan festbordet och spelade innebandy i källaren och mammas syjuntetanter sjöng.

Men själva dagarna minns jag inte så noga.

*

Och nu jag.

Jag hukar i den vinande blåsten, försöker inte låtsas att det här med år och dagar inte skulle spela någon roll, det är klart att det gör, men försöker att inte bry mig om det så mycket.
Det går så där.
Inget större firande.
50-årsdagen som firades i dagarna tre var utmärkt, fortfarande ett kärt minne. Men 20 år äldre och 20 år tröttare har jag ingen riktigt ork att dra igång något sådant igen.
Och festlokaler har jag aldrig riktigt gillat, det hänger en deadline-skugga över salen, bäst som man gläds skall det städas undan – detta sagt med såväl en lyckad 40-årsfest och ett fantastiskt bröllop i minnet.
Men det där är bara så förtvivlat länge sedan.
Nej, jag sitter kvar under min imaginära korkek och väntar på att våren skall bringa lite blommor att lukta på, låter mig uppvaktas med champagnefrukost utan champagne på morgonen, tittar på älgvandring utan älgar, planerar en promenad och att så småningom plocka in Dobos-tårtan från balkongens kyla.
Det får räcka så.
Och uppvaktningar droppar in på Facebook, och det är märkvärdigt hur värmande det är, men det är ju så, någon som du uppskattar har i sin tur tänkt en liten smula på dig, formulerat en enkel önskan eller fogat ihop en lite längre text, kanske valt ut en bild eller flera, har bemödat sig något lite.

Det är den känslan som finns där, och då spelar själva mediet föga eller ingen roll. FB har gjort det enklare, sänkt tröskeln något litet, jämfört med postkortens och hyllningstelegrammens tid. Och det är bra. Det finns inget fusk och ingen lättja i det, det är bara bra. Något lite kan vi alla finnas i varandras liv.

Det blir nog en ok dag det här också.

måndag 1 april 2024

April: Det osäkra

 

Vårfloden osäkrar landskapet.
Land och vatten, vatten och land - otydliga men absoluta övergångar.
Ingenting börjar där det andra slutar, inget slutar där något börjar.

Hur passande att denna månad inleds med att vi blir lurade, vi låter oss bli lurade - och hur hjälplöst låter vi inte detta ske, den första dagen som den sista.

April är kanske inte lika skiftande opålitlig som mars, men mer brutal:  ingenting förblir riktigt verkligt när april har rört det

Vattnet rinner, som en barnslig bild av tidens gång. April kommer och går.
Vi är här nu

Bara här. Bara nu

___________________________________

Mars: Man vet aldrig

Februari: Den svåraste





fredag 1 mars 2024

Mars: Man vet aldrig


Man vet nästan aldrig vad man skall säga om mars. 
Månaden håller sina kort täckta. Det kan bli si, eller så, och även när man är mitt uppe i det är det svårt att säga.
Lite som den snöblöta vägen som svänger och kränger genon landskapet, uråldrig och närvarande.
Öppet landskap här, skogspartier där; skogsbryn, dungar, gläntor, åkrar. 
Och sedan något annat, en annan bild av samma sak, av förändringens och växlingens värld.
Så är det i mars.

Så är det med mars:  Man känner igen sig. Men vet inte vad det är man känner igen, vad man känner igen sig i.
Man är där, men var?

I mars.

lördag 3 februari 2024

Spretiga tankar i vintertider

 

Många människor vet för mycket som de inte har en aning om

                                          * * *

Vi lever i en tid när kunskapen hotar att dränkas av information.

                                           * * * 

Hur många rop på frihet handlar inte i själva verket om längtan efter omfördelning!

                                          * * *

Likformigheten är ofta ett större problem än själva formen

                                          * * *

Folk som använder handböcker för att se vad som är god smak

                                           * * *

Man fick lära sig att le åt primitiva folks tro på en besjälad natur. Men ärligt talat har jag betydligt lättare att tro att en sten, ett träd eller ett vattendrag har en egen själ, än att hela universum har en enda.

 ___________________

Sverige – ett land av underkylda ansikten  

                                           * * *            

Jag har glömt vad jag skulle komma ihåg, men jag kommer i alla fall ihåg vad jag skulle glömma

                                            * * *

Ack, jag känner mig så ensam i samtiden när jag betänker att det kan kännas alldeles meningsfullt att ha det lite tråkigt ibland, att få vänta en stund på tillfredsställelse, att inse att världen har sina hörn och kanter.

                                            * * *

Ingen blir lurad som inte tror

                                            * * *

När texten dör, dör lagen

                                           * * *

Sorry - livet har inget manus.

__________________

Det är inte bristande försvarsvilja hos minoriteter som hotar vår säkerhet och beredskap, det är bristande betalningsvilja hos majoriteten.

                                            * * *

Något av det otäckaste med regeringens agerande på FoF är känslan av att de totalt verkar underskatta hotet från Ryssland.
Vi skulle ju omedelbart behöva snabba upp satsningarna på försvaret, reparera de eländiga bristerna i beredskapen, stärka civilförsvaret och gemenskapsandan.
I stället fotsläpande, skattesänkarpolitik och splittringstal.
Medan världen utanför knuten hotar att rasa samman in över oss.
Men det viktiga, betonar ”statsministern” igen, är att värna vår livsstil.

                                            * * *

Och varför tror ni vi nu utsätts för denna våg av cyberattacker?

Tjavars, få länder har gått så långt i sin digitalisering, gjort sig så beroende av digitala system och lösningar över hela samhällsfältet, och det på så kort tid att säkerhetsfrågorna helt enkelt inte har hunnit med. I bekvämlighetens namn.

Inte bara ligger landet öppet för angrepp – det är också lätt att orsaka rejäl skada och svårlösta problem, när inga alternativa system eller reservlösningar finns att tillgripa.

Vare sig angriparen ”bara” vill tjäna pengar eller avskräcka från Nato-medlemskap och dylikt.

                                            * * * 

Jag förstår inte all den här upprördheten över våld, hänsynslöshet, övergrepp, i dagens Sverige.
Man ville ju ha ett tävlingssamhälle, där envar satsade på sig själv, där vägen till framgång var att klättra på andra, och där det delade och gemensamma saknade värde.
Nu har man det.
Ja, och?

                                           * * *

En regering som har kommit till makten genom att hävda att alla landets problem beror på den sittande regeringen har onekligen en lite besvärlig position när väljarna börjar bli missnöjda med den…

                                           * * *

Om man vänder sig mot okänsliga och förstörande byggplaner i Stockholms innerstad får man ofta höra repliker som ”
Jamen, ska bara såna som du få bo i innerstan och njuta av fin miljö, va??  Det måste vi ju alla få göra!
Tanken att det är lite poänglöst att fler får bo alldeles mitt i en fin miljö, om den inte längre är fin, inte längre ens finns, den lyfts inte lika ofta då.
Och framför allt: när hörde man dessa människor säga ”Jamen, ska bara såna som jag få bo i Sverige och ha det tryggt och fint??  Det måste väl alla få göra!”

                                           * * * 

Är det inte hemskt med alla de här som fördömer Stalin och hans politik? 
Den här motviljan mot georgier är verkligen en skam för vårt land!

_________________

Samhällsutvecklingen innehåller alltid bra och dåliga saker, hur man än betraktar den.
Det finns alltså alltid något att peka på, för den som vill peka finger åt dem som styrde förr, vid det ena eller andra tillfället.
Och att peka finger är ju det vi har i stället för politik numera.

                                           * * * 

Men, handen på hjärtat, är det inte något lite egendomligt i att en generation som hellre lyssnar än läser, som ersatt tidningen med podden och boken med Storytel, med sådan emfas vänder sig mot att använda telefonen till att telefonera med?  
Typ ”Kallring inte, skicka ett sms först!”

                                           * * *

Det finns en särskild plats i helvetet reserverad för en viss sorts pseudo-intellektuell, som poppar upp med jämna mellanrum och utropar ”Jag förstår mig på det” – ”jag delar minsann inte de andras förakt för lågkulturen, jag är minsann ingen snobb, jag begriper mig på dansband, jag läser Camilla Läckberg, jag tittar på andra klassens tv-serier, jag älskar trädgårdstomtar…” eller vad det nu kan vara som förs upp på tapeten.
Jag ser minsann inte ner på de vulgära och obildade människor som älskar sånt, inte jag inte. Jag är bättre än ni andra. Jag förstår!
Ni kan börja applådera nu…”

Ja, ni vet vilken sort jag menar. Smådjävlarna där nere börjar – med rätta – glänta på portarna när en av den sorten öppnar munnen.
Som sker lite för ofta.

                                           * * *

De som tänker att ultrahögern kan skapa ordning i världen borde ju kunna ta en titt på Gaza-kriget, där två ultrahögergrupperingar just nu försöker utplåna varandra, och vilka vågor deras uppgörelse skickar genom världen.
Och vad den innebär för människorna på plats.

                                           * * *

Avundsjuka går alltid uppåt – ”vill också ha” – medan missunnsamheten går både uppåt och nedåt, ja åt alla håll.
Därför är avundsjukan vänsterns modus medan missunnsamheten är högerns.
Den avundsjuke har i grunden inga problem med att grannen har det bra – hen vill bara själv få ha det lika bra.
Den missunnsamme unnar inte grannen det som hen själv inte har – pengar, ting, kunskap, livsglädje, frihet.
Höger.

                                           * * *

Fråga: Vilka var och är Ulf Kristerssons tre viktigaste politiska mål?
Svar: Sagerska huset, Harpsund och regeringsplanet till Bryssel

________________________________________

Tidigare utgåvor:

Sverige är verkligen ett land med traditioner – helst  nya
varje år!

Spretiga tankar medan våldet sprider sig

Några riktiga nationalister har vi ju inte
Spretiga tanka i dödandets tid

Vill du helst ha för mycket eller för lite?
Spretiga tankar i mörkrets tid

Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid

Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

 

torsdag 1 februari 2024

. Februari: Den svåraste


På många vis är februari den svåraste månaden. Man är snart igenom vintern, tänker man - och påminns gång på gång att man är mitt uppe i den.
Man tänker att kylan skall lätta och ljuset komma - och tillvaron räcker ut tungan åt en.
Man hoppas att man har klarat sig - och får i ansiktet frågorna om från vad och till vad?
Februari är en sådan då just ingenting annat finns än just det: februari.
__

Eller som ur en gammal dikt:

Februari tar oss bort   Den har en egen väg
Det är inte sant att månaden är kort
Den är den längsta: den står still i evigheten
         


Det är så. Det är, obestridligen, så
                                                                                                  
                                                                                              Vid Tönnebrosjön
                                                                                                                            Fr almanacka 2022: Utsikter     



 _______________________  Förra året:____________________


måndag 8 januari 2024

Karin Karsvall till minne


Ser i tidningen att konstnären Karin Karsvall har gått bort. Och fylls med en egendomlig blandad känslaav vemod, saknad och sorg blandad med lite glädje över att ändå ha f fått ta del av hennes konst.

Karin Karsvall var ingen ”stor” konstnär i de gängse meningarna. Hennes produktion var begränsad, hennes kundkrets var inte särskilt vittspridd, och hon diskuterades väl aldrig på kultursidorna i de stora tidningarna.

Men de verk hon skapade, med sin finstämda blandteknik av applikationer och broderi, var enligt min uppfattning stor konst.

Utsikterna

Få kunde som hon fånga själva essensen av det landskap hon skildrade, där fjällen möter skogen och skogen möter fjället, de blånande utsikterna i Härjedalen, och det lillas övergång i det stora.

En kung Karls spira som står halvt utanför bilden och bjuder in oss att låta blicken försvinna uppemot fjällvidden. Eller, se där hur bäcken rinner liksom förbi oss där vi står, förbi krypvide och ljusa björkar, runt de ranka snögranarna som klär stigningarna när du går upp mot fjället.

Och alltså, framför allt, utsikterna.

Luften

Man står där, ser – och är där.
Fjälluftens höga klara doft slår emot en, omger en, lyfter tiden ett ögonblick.

Och skogens mörka tyngd öppnar sig, mjukt men allvarligt.

Och man är tacksam över att ha fått ta del av detta.

Min födelsedagspresent senast jag fyllde jämnt.


Favorittavlan. Hänger i Ytterberg. Ej till salu, tyvärr.


Ett utsnitt av det landskap som är basen för tavlorna